Ett sista brev

Hej mamma.

Du kommer antagligen inte tro mig, och jag borde egentligen inte ens berätta detta för dig. Men att bara lämna dig ensam i denna pissiga världen utan en aning om vad som faktiskt hände. Den tanken skulle hemsöka för evigt.

För två veckor sedan så dog jag.

Jag har inte längre någon puls och behöver inte längre andas, men jag ändå kvar. Jag kan fortfarande tänka, känna och agera precis som jag gjorde innan. Dock vet jag att något är väldigt väldigt fel.

Allt började med att jag var påväg hem från puben jag brukar hänga på vid andra långgatan du vet. Jag hade sagt godnatt till tjejerna som precis hoppat på din vagn mot hisingen och jag stod nu och huttrande i väntan på min buss hem till dig. Plötsligt blev jag klappad på axeln av en kille vars halva ansikte var täckt av en bandana och var iförd en munkjacka med huvan uppdragen. Han frågade lite oroligt om jag kunde hjälpa honom att hitta en bortkommen kompis ett par kvarter bort.

Jag vet hur dumt de låter mamma... men av någon anledning, kände jag mig manad att hjälpa honom och följde med ett par kvarter bort och vi anlände till en mindre källarlokal där hans kompis tydligen sprungit in och kommit bort. När killen kom in i lokalen tog han av sig sin huva och jag kunde nu se att han var en ganska ung blek kille i 20 årsåldern, de var dock något som inte riktigt stämde, för han såg verkligen sjuk ut.

Han började ropa efter sin kompis i stil med “Är du här inne?!... Jag är inte här för att skada dig de vet du! Jag vill bara hjälpa dig…” Hans röst lät nu inte speciellt nervös längre, mer listig och hotfull,. Jag började känna mig ganska obekväm och började försiktigt röra mig mot utgången till den trygga gatan full av vittnen. Men då hörde jag killens röst ropa… mitt namn….Mitt hjärta frös till is. Hur kunde han veta vad jag hette?! Jag märkte dessutom nu till min fasa att killen hade tystnat, och i min ögonvrån kunde jag se hur något flög fram mot mig utan att ge ifrån sig ett enda ljud.

Sen, från ingenstans, upplevde jag en magisk känsla. Bättre än någon typ av alkohol eller drog jag någonsin provat, och jag föll ihop mot individen som nu höll om mig hårt. Känslan var som sex, fast liksom bättre på alla sätt och vis...ja jag vet mamma pinsamt! Men efter en stund av ren njutning, så började något kännas fel. En kyla kom sakta krypande över mig, och rummet trots belysning började kännas mörkare och mörkare. Jag hade ingen aning om vad som faktiskt höll på att hända men jag började nu streta emot. En överdos var vad jag då trodde höll på att inträffa, men i själva verket vad det något mycket värre.

När rummet var nästintill helt becksvart och jag nu börjat darra av köld accepterade jag att antagligen var detta natten jag skulle dö. Tårar började välla fram ur mina skräckslagna ögon och jag slöt dem hårt för vad jag då trodde var sista gången. Jag kunde faktiskt se ett ljus någonstans långt borta i mörkret, och för ett kort ögonblick tröstade jag mig med tanken av att det kanske inte var så farligt att dö ändå.

Men plötsligt kände jag att något varmt och rinnande trycktes mot mina kalla läppar. Doften och smaken var… inte av denna värld. Det var så mättande och värmande, och jag drack så mycket jag kunde trots att min kropp var så frusen och svag. Men euforin blev kort då njutningen kvickt övergick i vad som kändes som att ha druckit antänd bensin.

Skrikandes vred jag mig krampartat för att försöka på något sätt få slut på den vidriga smärtan, men inget tycktes hjälpa. Det kan ha tagit en timme, kanske var en vecka, jag har faktiskt ingen aning. Men tillslut så var det över. Mina ögonlock flög upp och min sikt var smått disig. Jag minns inte så mycket av vad som hände sen… Bara att jag var oerhört törstig, killen var borta och jag kunde känna en rytande röst i huvudet som manade på mig till att äta.

Men inget gick ner… Allt jag åt kom bara upp igen tillsammans med vad jag bara antog var mitt eget blod. Så jag började röra mig mot Sahlgrenskas akutmottagning för att försöka få hjälp. Men på vägen dit svartnade allting. Jag visste inte vad som hände och jag var oerhört rädd... När jag sen återfick synen befann jag mig i en mörk gränd, gränsle över en man i trettioårsåldern med en söndersliten hals.

De var blod överallt...

Jag vet inte vad som hänt mamma… Men jag kan inte komma hem igen. Förlåt att jag är en så pissig värdelös dotter men jag kan verkligen inte säga mer! För då kommer dem hitta dig och det får inte ske! Jag har hittat någon som kommer hjälpa mig med mitt tillstånd och jag kommer aldrig lämna dig helt mamma! Även om du aldrig mer kommer att se mig igen, så kommer jag alltid finnas där för dig.

Hej då mamma.

Sara

Portions of the materials are the copyrights and trademarks of White Wolf Entertainment AB, a Paradox Interactive AB company, and are used with permission.

Any other material not produced by White Wolf Entertainment AB, a Paradox Interactive AB company including but not limited to photos, characters and story elements is owned

by go:night and it’s creators.